I AM NOT AN ARTIST.

detta står överst på en av många sidor i mitt häfte där jag antecknat lösrykta fraser, ordpar och citat under den senaste veckan. Kursen handlar om artistic research. Går inte in på vad det innbär, måst klura ut det själv först (4 weeks to go). Det känns som om jag sitter på fel kurs, som om jag hamnat in i en värld där alla andra diskuterar passionerat om alla dessa svåra begrepp och teorier, alla förutom jag(och några andra från min klass). Shit.shit.shit. Jag är inte konstnär.

Att gå på en konstskola (för det är väl vad dethär är) som formgivare känns som om man öppnat dörren till fel rum, men blivit inkallad och nu kommer man inte längre ut samma väg man kom. Att komma från en utbildning där man fick höra att det är en förolämpning mot konstnärer om man som formgivare kallar sig konstnär. Sen ska man sitta här och tycka en massa om "konstnärligt forskande".

Här tycks de flesta vilja sudda ut gränsen mellan konstnär och formgivare. Det verkar liksom vara mer värt på det sättet. Value, power, knowledge, relevance. Man blir lite mindre kommersiell på det sättet. Här är kommersiell ett fult ord. känner att det kommer att bli svårt att tillämpa all denna teori på det jag gör, det jag föreställer mig att jag kommer att göra. Jag har inga illusioner om att jag sitter här och ruvar på nästa mirakelgrej som ska förändra världen, men att vilja förbättra med små steg, att vilja förbättra omgivningen där människor lever, arbetar, umgås, vistas, det verkar liksom inte duga, det är för praktiskt, för kommersiellt. för mycket the real world. nehej, här har vi en som inga ambitioner har, inte vill jobba inom gränslandet av design och konst. en sell out. inte en av oss.

ja, alla har vi våra kors att bära. så nu var det sagt.


6. Everyone is born creative; everyone is given a box of crayons in kindergarten.

Then when you hit puberty they take the crayons away and replace them with books on algebra etc. Being suddenly hit years later with the creative bug is just a wee voice telling you, “I'd like my crayons back, please.”


detta från How to be creative- av Hugh Macleod
det lönar sig att läsa resten av dem också. De är rätt roliga.